Mångbruk av skog för fler jobb och hållbar tillväxt i hela landet

Ny rapport om fodertillgång och viltanpassad skogsskötsel

19 september 2025

Variationen i andelen älgbetesskadade tallar i skogslandskapet förklaras bäst av antalet älgar och tallar i beteshöjd. Det finns också många råd om viltanpassad skogsskötsel, men få vetenskapliga studier som visar vad som fungerar eller inte. Det är några av slutsatserna i en ny rapport från projektet Samförvaltning av skog och klövvilt i Västerbotten.

Exempel på andra slutsatser är:

Fodertillgång

Älgar är beroende av både fodrets kvalité och kvantitet. De äter en stor mångfald av växtarter, men stapelfödan utgörs både i norra och södra Sverige av risväxter, björk, vide, tall, gräs och örter. Om älg och andra klövviltarter får välja äter de helst Rönn, Asp, Salix (sälg, vide, pil) och Ek (RASE).

På 1990-talet fann älgarna lika mycket foder i äldre skog som i ungskog. Idag finns det fortfarande mycket foder i ungskogen, men arealen ungskog (med träd mellan 1-4m höjd) har nästan halverats sedan 1985. Minskningen har framför allt skett i tallskog. Samtidigt har tillgången på foder, främst risväxter, i den äldre skogen minskat. Tillgången på Rönn, Asp, Salix och Ek (RASE) inom beteshöjd är relativt låg. I ca 60 procent av inventerade provytor i Västerbottens län finns ingen RASE-individ.

Enligt studier som utförts i Sverige förklaras variationen i andelen skadade tallar i skogslandskapet bäst av: Ju fler älgar, desto större andel skadade tallar; samt Ju fler tallar, desto mindre andel skadade tallar.

Hög reproduktion och höga kalvvikter indikerar att älgar mår bra. Flera studier har visat att: Ju fler hektar ungskog i landskapet, desto högre kalvvikter; Ju mer RASE i landskapet, desto högre reproduktion och kalvvikter; Ju större mängd lövträd i dieten, desto högre reproduktion och kalvvikter; Och ju högre artrikedom i dieten, desto högre kalvvikter.

Trakthyggesbruk är den vanligaste formen av konventionell skogsskötsel i Sverige och ungskogar, som blir resultatet av trakthyggesbruk, är de kraftfullaste foderproducerande arealerna vi har.

Viltanpassad skogsskötsel

Det finns många råd om viltanpassad skogsskötsel, men få vetenskapliga studier som visar vad som fungerar eller inte. Det innebär att skogsägaren kan behöva prova sig fram för att se vilka åtgärder som fungerar bäst på den egna fastigheten.

Exempel på viltanpassad skogsskötsel som potentiellt kan bidra till mindre betesskador är ökad markberedning, självföryngring istället för plantering, viltanpassad röjning och trädslagsblandning, och högläggning av avverkningsrester. En sak som forskarna verkar vara överens om är att förutsättningarna för ökad fodertillgång blir bättre när markägare samverkar och åtgärder bedrivs i ett landskapsperspektiv.

På fastigheten Selesjö i norra Östergötland har Skogssällskapet genomfört en rad praktiska åtgärder med syfte att testa hur ett utvecklat viltbruk, natur-/kultur- och landskapsvård kan kombineras med bibehållen virkesproduktion. Åtgärderna har till exempel resulterat i mer viltfoder, mindre betesskador, fler fällda vilt, stormfasta brynzoner och lägre kostnader för avveckling av fröträd, röjning och vägunderhåll. Åtgärderna har också gynnat många andra värden som biologisk mångfald, kulturlandskapet, estetiska värden och därmed även fastighetsvärdet.

Delprojekt inom regleringsbrevsuppdrag

Projektet Samförvaltning av skog och klövvilt i Västerbotten är ett delprojekt inom ett regleringsbrevsuppdrag till Länsstyrelsen Västerbotten. I uppdraget ingår att genomföra insatser som bidrar till att hantera målkonflikter som uppstår vid handläggning av ärenden med anledning av den pågående nyindustrialiseringen och samhällsomvandlingen i norra Sverige.

Klicka här för att läsa hela rapporten

Text: Anders Esselin